Häromdagen när jag var på promenad kom jag att tänka på en övning som jag inte har gjort på ett tag – ett sinne i taget.
Jag började med att fokusera på hörseln och konstaterade att det inte var så mycket mer än krasandet från mina kängor mot den isiga snön som hördes. När jag gick över till synen la jag märke till denna ”snöblomma”. Om jag inte hade ägnat mig åt ”ett sinne i taget” så skulle jag alldeles säkert ha missat denna lilla snöiga tall som såg ut som en snöblomma. När det är kallt är det svårt att uppfatta någon särskild lukt men känselsinnet registrerade i alla fall en torr kyla mot kinderna.

Ett sinne i taget är en väldigt enkel och avstressande övning och därmed också något som är bra för lymfsystemet (medan stress är dåligt eftersom det saktar ner lymfflödet).

Dessutom lägger man märke till så mycket mer i sin omgivning och inser då samtidigt hur mycket man för det mesta missar, när man stormar fram och mentalt befinner sig någon annanstans än där man är.
Jag tror att det är lite av en dålig vana att nästan alltid ha bråttom.