Det har gått många månader sedan en kvinna hade vänligheten att tipsa mig om Headspace. Stort tack! Efter att ha testat denna meditations- och mindfulnessapp  upplever jag att jag på ett enkelt och lättillgängligt sätt kan träna mig i att vara här och nu. Även om jag väljer en session på endast fem minuter känner jag tydligt hur både kropp och knopp slappnar av och hänger bättre ihop.

Det har hänt att jag just innan en meditation har övervägt att ta på mig en tröja, för att jag har varit lite frusen, men sedan av bekvämlighet/lathet inte gjort det. Jag tycker att det är fascinerande hur jag efter en stunds stillasittande  meditation (guidad via appen i min telefon) blir alldeles varm i kroppen och behovet av en extra tröja är som bortblåst. Tänk vilken kraft vi har inom oss och så lätt det är att låta den förbli outnyttjad.

Innan jag började med Headspace hade jag vid ett fåtal tillfällen testat mindfulness och meditation. Jag tyckte att det var svårt, var osäker på om jag gjorde rätt och så vidare. Headspace innehåller många väldigt charmiga animationer, ungefär en minut långa, som inspirerar, instruerar och får mig att le.

Headspace är en app som är lämplig att ha på sin telefon och om du klickar här kommer du till Headspace, där hittar du mer information.

I höstas hade jag en alldeles speciell upplevelse och jag tror att stunderna med Headspace kan ha bidragit till den starka känslan av närvaro.

Det var en blek dag i början av oktober. Vädret var mulet och jag var klädd för en lång promenad.
Från skogsstigen vek jag in på en annan, mindre, stig som ledde ner till en stenig liten strand.
Där, i kanten av stranden, stod en brassestol.
Kvarglömd?
Lämnad?

Efter viss tvekan satte jag mig i stolen, fötterna i marken, som beredd att snabbt ställa mig upp om stolens ägare skulle komma. Efter en stund sträckte jag ut mina ben och tog liksom ordentlig plats i stolen. Jag blundade och hörde vågornas skvalp mot stranden medan det fina duggregnets små, små dimlika droppar landade i mitt ansikte.
Det var fantastiskt, det kändes som om det var första gången jag verkligen var på en strand, som om det var första gången jag var vid vattnet, som om det var första gången jag kände duggregn.
Jag vet inte hur länge jag satt där men när jag så småningom tog mig upp ur stolen kände jag en enorm tacksamhet.

Utöver tacksamhet kände jag mig upprymd och väldigt lycklig vilket fick mig att till fullo njuta av min fortsatta promenad och min lediga dag.

Ibland går jag dit, får frid, känner närvaro och njuter, men ingen gång blir som den där allra första gången.